Villa Ronneby

Det var en plats där marken redan visste svaret. En platå i berget, formad av tid och vind – en sådan plats där man instinktivt sänker rösten. Här sägs tomtarna bo. Små gårdsväsen som ogillar brådska och hus som inte lyssnar på naturen.

Villa Ronneby lyssnade. Inga träd fick fällas, inga stenar flyttas i onödan. Huset lade sig till rätta, mjukt och vackert i landskapet, som om det alltid hade hört hemma där.

Inuti delades huset upp i två världar: en stilla och mörk för vila, och en ljus för vardag och utsikt – en plats där solen vandrar genom dagen och hälsar på den som bor där. Materialen valdes med omsorg, som om de redan var bekanta. Taktila, lokala och tidlösa.

Huset blev ett med naturen, och det sägs att tomtarna nickade nöjt och låtsades som om det alltid hade stått där.